Meny

Om Olof Marzelius

olofJag…

Med rötterna på Bohus-Malmön i Bohusläns kustband har uppväxten präglats till stor del av att kunna se horisonten. Har alltid varit en försiktig vilde, även om alla inte alltid genomskådat den försiktiga delen, finurlig också, med trixiga dominobanor kors och tvärs mellan möblerna därhemma och experiment som favoritföreställning på roliga timmen i skolan.

Började som 16-åring glida iväg åt friluftsporthållet med snowboardåkning och vindsurfing parallellt.

Efter tekniskt gymnasium läste jag 1989-91 Elektro på Chalmers första mellaningenjörsutbildning.

92 var fleecebyxor en relativt ny och skön företeelse och jag halvförsörjde mig med en symaskin och två säckar material nere i Val Thorens genom att sy och sälja mössor och byxor till veckoturister och säsongare, märket var BRÄDKLÄD™. Hobbyn utvecklades och kläderna förfinades, förutom fleecekläder blev det till en början mest skalplagg för snowboardåkning. Det började så klart med att jag sydde till mig själv då marknaden då inte direkt hade något fungerande att erbjuda.

Därefter gjorde jag ett mycket bra val och läste Utvecklingsingenjörsprogrammet i Halmstad. Väldigt rätt för mig kändes det. Projektarbetena där handlade om klättring, och examensarbetet var att ta fram expeditionsskalplagg åt Fjällräven.

Parallellt med studierna jobbade jag som snowboardinstruktör i Björnrike i Härjedalen. Där, efter tio år av nästan uteslutande snowboardåkning vad gällde snö, kom telemarksåkningen med i bilden. Den dominerar nu mitt snöliv och med den har den orörda naturens och friluftslivets del i mitt liv vuxit sig ännu starkare.

Hösten 96 började jag också jobba deltid som maskinkonstruktör för Seldén Mast AB, som gör segelbåtsmaster och utrustning.

97 vigdes efter en rejäl skidvinter åt en vinter till i Nya Zeeland, där jag läste mönsterkonstruktion och sömnad i Christchurch. Nya Zeeländarna är ju enormt friluftiga, och jag fick chansen att parallellt med klädstudierna vara med på kajakdelen av det äventyrsturistguideprogram som också fanns på skolan. Detta lade grunden för ett paddelintresse som växt sedan dess. Rullskridskoåkningen prackade min kompis George där med stor möda på mig. Jag är nu mycket tacksam för det, för det är ett idealiskt komplement till andra transportmedel, vilket nästan alltid och överallt går att ta med sig. Inte minst öppnar rullskridskor möjligheter för kombinationer med faltkajak.

Efter 97 kände jag att funktionella telemarkskläder saknades, och laggplagg™ föddes. I den vevan drog jag också igång firman Marzelius Funktionell Design.

I då ganska sovande och underbara Ste Foy i Frankrike träffade jag i mitten av 90-talet en bra skidkompis, Marc, som betytt en hel del för mig. Han är från sydvästra Kanada och har under åren välkomnat mig till olika härliga ställen där. Jag har haft turen att kunna hälsa på honom i Golden B.C., även det innan exploateringen, då turterrängen ovanför Whitetooths långsamma stolar inte var äggliftsbetjänad och hette Kicking Horse. Jag har blivit inspirerad att utforska de flesta av British Columbias och Albertas små och större berg genom att ha blivit visad bl.a. Marcs lilla hemmaberg Powder King en bit norrut, där snön sällan är dålig ens när det är blidväder närmare kusten. Han har de senaste åren bott på Vancouver Island, vilket naturligt lett till paddling i de fantastiska vattnen där omkring, framförallt kanske i Pacific Rim National Park, på öns utsida (se bildreportage).

99 blev jag medlem i Fotografiska Föreningen i Göteborg, vilken tagit mycket av min tid sedan dess. Foto har länge varit en stor del i mitt liv, och tack vare ett lyckat hopplock av gamla bilder, blev jag år 2000 klubbrörelsens Göteborgsmästare i foto, vilket gav stor stolthet och en kick att fortsätta utvecklandet av fotografin.

Sensommaren 2003 gjorde jag med kompis Martin det som tedde sig så självklart på kartan när han visade det för mig. Vi tog varsin hopfällbar kajak från de norska fjordarna vid Narvik, över den på Skandinavienkartan ynkligt lilla landremsa som avgränsar dessa från Akkajaure vid Luleälvens början, vidare ner till Luleå och över till Tornio på finska gränsen. Denna tur var härlig…
och jobbig. Är mycket glad att jag gjort den. Flera liknande men mindre turer har också sprungit ur suget därifrån (se Bildreportage).

Och nu kör jag på i gamla hjulspår…

…närå, men det här börjar bli så långt. Jag friluftar, tänker, jobbar, fotar, ritar, bygger, syr, sportar och springer mellan grejer som jag valt eller som bara flyger på mig, men mest av allt vill jag VARA. På onsdag morgon skall jag till Hokkaido i Japan. Läs mer om det under ”Vi och klimatet” om du inte fått nog av ord för tillfället.

/Olof
16/2-2007